Kärleksvisan
Hej allihopa
Det var ett bra tag sen vi skrev här. Varför vet jag väl inte men det har bara blivit så. Det är Sofie som skriver.
Många av er undrar nog hur det går för Malin och hon bad mig skriva här och berätta för er.
Nu har det snart gått ett halvår sedan denna fruktansvärda mardröm la sig som en svart tung matta över våra liv.
Det har ju hänt en del under dessa sex månader. Innan detta hände oss så har man ju tänkt att om nått sånt här skulle hända, att man aldrig någonsin skulle klara av det. Det har säkert många av er tänkt. "Jag vet inte vad jag skulle gjort om något sådan skulle hänt mig eller någon jag älskar mest av allt i hela världen. "
NÄ, det vet man inte förrän det väl händer. Och här står vi idag och vi klarar det, nätt och jämt men vi har som tankesätt att allt går bara man försöker och att ta en dag i taget.
Allting går upp och ner såklart och vissa dagar är bättre än andra. Men man måste få ha djupa dalar för att kunna ta sig upp igen.
Och som vi kämpar, speciellt Malin, hon är starkare än stålmannen, spindelmannen, batman och alla megasuperhjältar tillsammans.
Nu har Malin snart varit hemma från Orup i en månad. Hon kan fortfarande inte gå och sitter fortfarande i rollstol. Vänstersidan har ganska svåra motorikproblem och hjälper inte till speciellt mycket.
Vi vet väl inte exagt 100% vad det beror på men förmodligen är det en kraftig svullnad i hjärnan som är kvar efter strålningen. Mycket tankar och tankar och tankar och återigen tankar har malt runt en hel del och man får inte ihop det riktigt. Tumörerna krymper men samtidigt blir hon inte bättre i ben och arm? utan snarare sämre. Man blir totalt knäpp, knäckt och förvirrad när man tänker och inte har den rätta kunskapen och dittan och dattan, så försöker inte tänka så mycket. Vi har varit i kontakt med alla Malins tre läkare som hon regelbundet träffar och allihopa tror med stor sannolikhet på att det är svullnad i hjärnan efterstrålningen som sätter stopp för ben och arm. Malin lyckades precis för typ nån vecka sen bli av med kortisonet som hon fått så mycket biverkningar av, det är en hel del. Men eftersom hon blivit sämre när vi började trappa ner på kortisonet så ökar svullnaden i hjärnan igen och vi har därför fått sätta in mer kortison igen. Förra veckan så började hon med åtta tabletter om dagen för att se om det gav nån effekt, men det hände inte mycket och nu denna helgen ska hon ta en högdos och se om det blir bättre. En ny röntgen är också planerad om ca 1-2 veckor. Mamma har också varit i kontakt med en läkare från stockholm som ska vara väldigt bra, ett litet tips från en underbar kvinna som kämpar med samma sjukdom som malin. Så det kan tillochmed bli en liten sväng till stockholm för att träffa denna läkaren.
För övrigt så efter omständigheterna så mår malin ganska bra endå. Hon har haft mycket problem med onda ljumskar (förmodligen för hon suttit i en dålig rullstol som inte varit anpassad efter hennes kropp) och en ond axel(den vänstra, förmodligen för hon inte kan röra den och att det liksom "låser sig" så hon får jätteont).
Det har gjort så ont i en att se henne ha så ont och hon har inte kunnat sova ordentligt på flera veckor. Men nu för drygt en vecka sen så bara poff, all smärta borta och hon sover som en prinsessa och kan vila ut och det är såå himla skönt att hon kan få vila ut för all energi gick till att ha ont och hon var jättetrött hela tiden. Så det är verkligen jätteskönt att det har släppt. Hon är ju fortfarande trött men nån timmes vila om dagen så är hon pigg sen :). Hon skämtar och är så rolig hela tiden, sitter och sjunger trallar för sig själv. Jag kommer på mig själv hela tiden sitta och stirra på henne jättelänge och hon frågar typ vad glor du på hela tiden? haha. Men hon är så söt och duktig, ingen är som våran Malin <3
Malin har nu fått olika assistenter som hjälper oss jättemycket och det är verkligen skönt att få den hjälpen. Klart det är lite ovanligt att främmande människor kommer in i våra liv sådär men det hjälper så mycket och de är så himla goa och gör massa roliga saker med henne. De hjälper henne att damma lite i lägenheten, går och fikar, går på bio, hänger på stan, ja allt för att det ska vara så vanligt som möjligt. Det finns så mycket underbara människor.
Och vi ska inte tala om våra fina vänner, alla ni som kommer och vill träffa malin och verkligen visar att ni finns för henne. Ni är bäst i hela världen <3<3<3<3 vad hade vi gjort utan er?
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, har så mycket tankar inom mig som flyter runt och man går hela tiden och läser upp en bok i huvudet, en självbiografi. Den handlar om vårt liv och det är fortfarande svårt att förstå att "boken" handlar om vårt liv. Nu är vi där vi är och jag/vi kommer göra allt i vår makt och kämpa hela vägen in i mål. Så är det bara.
Blir väldigt känslig när jag lyssnar på musik nu för tiden och vill gärna stänga av när det blir för känsligt, det är liksom för jobbigt att höra på nått sätt. En låt som får mig att tappa kontrollen över mina känslor är denna vackra visa som sjungs av Sarah Dawn Finer - Kärleksvisan. Den är så fin och jag och Malin har alltid burit upp den andra om den varit ledsen eller mått dåligt. När jag är ledsen så tröstar hon och är stark och när hon är ledsen så gör hon mig starkare. Vi funkar så, vi drar upp varandra från de djupa dalarna, vi är ett och kommer alltid vara det<3Vet inte hur man laddar upp sången men här är texten iallafall.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt. Ser du den
framtid som vi, vi kommer få.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig.
Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder ALLTING för mig <3
---
Malin hälsar till er alla och tackar för alla varma hälsningar hon får, det betyder så mycket <3
MALIN CAMMERÖ <3 HERO<3
Vi hörs om ett tag igen. kram på er sålänge <3
Hela tiden se framåt och "live one day at the time and make it a masterpiece" <3
Det var ett bra tag sen vi skrev här. Varför vet jag väl inte men det har bara blivit så. Det är Sofie som skriver.
Många av er undrar nog hur det går för Malin och hon bad mig skriva här och berätta för er.
Nu har det snart gått ett halvår sedan denna fruktansvärda mardröm la sig som en svart tung matta över våra liv.
Det har ju hänt en del under dessa sex månader. Innan detta hände oss så har man ju tänkt att om nått sånt här skulle hända, att man aldrig någonsin skulle klara av det. Det har säkert många av er tänkt. "Jag vet inte vad jag skulle gjort om något sådan skulle hänt mig eller någon jag älskar mest av allt i hela världen. "
NÄ, det vet man inte förrän det väl händer. Och här står vi idag och vi klarar det, nätt och jämt men vi har som tankesätt att allt går bara man försöker och att ta en dag i taget.
Allting går upp och ner såklart och vissa dagar är bättre än andra. Men man måste få ha djupa dalar för att kunna ta sig upp igen.
Och som vi kämpar, speciellt Malin, hon är starkare än stålmannen, spindelmannen, batman och alla megasuperhjältar tillsammans.
Nu har Malin snart varit hemma från Orup i en månad. Hon kan fortfarande inte gå och sitter fortfarande i rollstol. Vänstersidan har ganska svåra motorikproblem och hjälper inte till speciellt mycket.
Vi vet väl inte exagt 100% vad det beror på men förmodligen är det en kraftig svullnad i hjärnan som är kvar efter strålningen. Mycket tankar och tankar och tankar och återigen tankar har malt runt en hel del och man får inte ihop det riktigt. Tumörerna krymper men samtidigt blir hon inte bättre i ben och arm? utan snarare sämre. Man blir totalt knäpp, knäckt och förvirrad när man tänker och inte har den rätta kunskapen och dittan och dattan, så försöker inte tänka så mycket. Vi har varit i kontakt med alla Malins tre läkare som hon regelbundet träffar och allihopa tror med stor sannolikhet på att det är svullnad i hjärnan efterstrålningen som sätter stopp för ben och arm. Malin lyckades precis för typ nån vecka sen bli av med kortisonet som hon fått så mycket biverkningar av, det är en hel del. Men eftersom hon blivit sämre när vi började trappa ner på kortisonet så ökar svullnaden i hjärnan igen och vi har därför fått sätta in mer kortison igen. Förra veckan så började hon med åtta tabletter om dagen för att se om det gav nån effekt, men det hände inte mycket och nu denna helgen ska hon ta en högdos och se om det blir bättre. En ny röntgen är också planerad om ca 1-2 veckor. Mamma har också varit i kontakt med en läkare från stockholm som ska vara väldigt bra, ett litet tips från en underbar kvinna som kämpar med samma sjukdom som malin. Så det kan tillochmed bli en liten sväng till stockholm för att träffa denna läkaren.
För övrigt så efter omständigheterna så mår malin ganska bra endå. Hon har haft mycket problem med onda ljumskar (förmodligen för hon suttit i en dålig rullstol som inte varit anpassad efter hennes kropp) och en ond axel(den vänstra, förmodligen för hon inte kan röra den och att det liksom "låser sig" så hon får jätteont).
Det har gjort så ont i en att se henne ha så ont och hon har inte kunnat sova ordentligt på flera veckor. Men nu för drygt en vecka sen så bara poff, all smärta borta och hon sover som en prinsessa och kan vila ut och det är såå himla skönt att hon kan få vila ut för all energi gick till att ha ont och hon var jättetrött hela tiden. Så det är verkligen jätteskönt att det har släppt. Hon är ju fortfarande trött men nån timmes vila om dagen så är hon pigg sen :). Hon skämtar och är så rolig hela tiden, sitter och sjunger trallar för sig själv. Jag kommer på mig själv hela tiden sitta och stirra på henne jättelänge och hon frågar typ vad glor du på hela tiden? haha. Men hon är så söt och duktig, ingen är som våran Malin <3
Malin har nu fått olika assistenter som hjälper oss jättemycket och det är verkligen skönt att få den hjälpen. Klart det är lite ovanligt att främmande människor kommer in i våra liv sådär men det hjälper så mycket och de är så himla goa och gör massa roliga saker med henne. De hjälper henne att damma lite i lägenheten, går och fikar, går på bio, hänger på stan, ja allt för att det ska vara så vanligt som möjligt. Det finns så mycket underbara människor.
Och vi ska inte tala om våra fina vänner, alla ni som kommer och vill träffa malin och verkligen visar att ni finns för henne. Ni är bäst i hela världen <3<3<3<3 vad hade vi gjort utan er?
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, har så mycket tankar inom mig som flyter runt och man går hela tiden och läser upp en bok i huvudet, en självbiografi. Den handlar om vårt liv och det är fortfarande svårt att förstå att "boken" handlar om vårt liv. Nu är vi där vi är och jag/vi kommer göra allt i vår makt och kämpa hela vägen in i mål. Så är det bara.
Blir väldigt känslig när jag lyssnar på musik nu för tiden och vill gärna stänga av när det blir för känsligt, det är liksom för jobbigt att höra på nått sätt. En låt som får mig att tappa kontrollen över mina känslor är denna vackra visa som sjungs av Sarah Dawn Finer - Kärleksvisan. Den är så fin och jag och Malin har alltid burit upp den andra om den varit ledsen eller mått dåligt. När jag är ledsen så tröstar hon och är stark och när hon är ledsen så gör hon mig starkare. Vi funkar så, vi drar upp varandra från de djupa dalarna, vi är ett och kommer alltid vara det<3Vet inte hur man laddar upp sången men här är texten iallafall.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt. Ser du den
framtid som vi, vi kommer få.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig.
Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder ALLTING för mig <3
---
Malin hälsar till er alla och tackar för alla varma hälsningar hon får, det betyder så mycket <3
MALIN CAMMERÖ <3 HERO<3
Vi hörs om ett tag igen. kram på er sålänge <3
Hela tiden se framåt och "live one day at the time and make it a masterpiece" <3
