Vet inte var jag ska börja, vet inte var jag ska sluta. Vill egentligen inte skriva men samtidigt vill jag. Har så mycket tomhet inom mig samtidigt som jag är full av mycket.

De flesta har väl förstått vad det är som händer. Allt hopp vi haft, allt vi har kämpat, som malin har kämpat. Ingen har kämpat så hårt som Malin. Och vad får vi tillbaka?

För snart två somrar sen stod i på studentflaket och var de lyckligaste tvillingarna i världen som skulle få komma ut i arbetslivet. Vi hade drömmar och mål som hela tiden blev fler, vi skulle göra det tillsammans. Hon och jag, Malin och Sofie. Det är ju Vi, inte bara Sofie eller bara Malin. Utan Malin och Sofie. Något fruktansvärt har sparkat undan våra ben fullständigt. Ingen av oss kan riktigt uppfatta vad det är som händer och ska hända.

Det är fruktansvärt jobbigt att skriva men samtidigt skönt.

Detta har man haft i tankarna ända sen mardrömmen började, tänk om? men man har slängt undan tanken för att det finns inte i ens värld att Malin skulle försvinna från oss. Att se henne försvinna mer och mer för varje dag som går, det går inte att beskriva hur det känns för det finns inga ord. Hon försvinner sakta ifrån oss.
Hon är den mest fantastiska människa som finns och Malin har lärt mig så mycket, även om vi är tvillingar så har hon ändå alltid tagit storasysterrollen. Samtidigt som vi är så olika är vi så lika. Skillnaden med oss är att Malin ofta inte tar någon skit, hon säger vad hon tycker och bryr sig inte om vad andra tycker, speciellt det. Hon har aldrig brytt sig om vad folk tycker.
Minns alltid när vi skulle gå i stan eller nått. Om man såg förjävlig ut, jag hatade att visa mig om det kom folk vi kände. Jag tänkte alltid att de tycket man såg hemsk ut. Men Malin har verkligen aldrig brytt som om sånt. Det ska jag ta med mig och lära mig av. Alla hennes underbara egenskaper. Vilken underbar människa hon är. Som aldrig gjort nån eller någon illa. Hon har alltid tagit hand om vår lillasyster Julia. Jag har mer varit där som det irriterade systern som tjaffsar. Allt ska jag lära mig av Malin och jag lovar att ta hand om Julia.

Kan inte fatta att jag skriver allt det här. Vet att ingen av er andra heller kan fatta. Det kan INGEN!

Varför i världen finns det något som gör att Malin förtjänar detta? det går inte att beskriva hur orättvist det är och hit och dit, jag kan skriva hur mycket som helst. Men vad hjälper det? Det är så många goda människor som drabbas av denna fiende till sjukdom och kanske, kanske är det så att det finns en ännu bättre plats för dom?

Även om Malin snart kanske inte finns. Så finns hon verkligen ändå. Malin är en så stor del av mig och det finns inga ord för hur jag ska fixa detta, hur vi ska klara detta. Men en sak vet jag är att hon kommer finnas hos mig hela tiden, varje sekund. Min älskade syster.
Man kommer alltid få leva med dessa frågor i huvudet.
Har vi gjort allt vi kunnat?
Om vi hade gjort så istället?
Varför blev just Malin sjuk och inte jag?
Varför? Varför? Varför? Varför?

och dubbelt så många frågor till.

Har inte pratat så mycket med Malin om hur hon vill ha det och så. Hon säger inte så mycket. Men hade hon velat ha det på nått speciellt sett hade hon sagt det. Hon litar på oss och vi vet hur hon vill ha det.

Hon är så underbar, hon har fortfarande humöret uppe så mycket hon orkar.
Mamma brukar sjunga en sång för henne som man typ sjöng på dagis för att reta henne. Den här skillemandinki dinki dinki skillemandinki do I LOVE YOU. Och från ingenstans säger Malin, Håll käften. Och när jag pussar hela hennes ansikte så säger hon: AHH Jag drunknar. så modet och humöret är det inget fel på.
Men det är endå svårt att veta vad hon tänker, mycket säger hon nog inte för att skydda oss. För vi vet att Malin vet. Vi ser det i hennes ögon och hon ser det i våra.

Till er alla. lär er av detta och ta vara på varandra och ta hand om varandra för när man minst anar det kan livet slitas mitt itu och vem som helst kan drabbas. Ta inte varandra för givet och visa varandra hur mycket ni älskar varandra. Klaga inte för småsaker och tänk istället på allt som är bra, hur bra ni har det.


Kände att jag ville skriva lite här men det är tufft, jävligt tufft och ingen av oss kan förstå vad det är som händer. Kommer vi någonsin kunna förstå?
Just nu är man så tom och känslorna sitter långt inne för man knabbt vågar tänka.

Det vi kan göra ni är att be om mirakel. Och Tack för alla varma tankar ni ger oss och alla fina vänner som visat sig och tagit sitt eget mod och brytt sig om oss och visat det i vår svåra tid, hur ska vi kunna tacka er? ni är underbara. <3

Älskade Malin, Det ska alltid vara vi <3<3<3 ALLTID ALLTID.