Permission..... :)
Nu är jag hemma över helgen från Orup... Det är bara mys för hela slanten, igår med Let´s Dance och besök av Sofie, Linn och Johanna.... I dag Melodifestival med Mamma, Micke och Sofie...
Skönt att ta det lugnt när man är hemma för på Orup är schemat fullspäckat.... Massor av träning hela dagarna, och på kvällarna är det bio och frågesporter... En tur runt huset har det också blivit för att fotografera lite, men jag har kortläsaren kvar på mitt rum däruppe, så ni får se bilderna en annan dag...
Tränar en massa stå träning, cyklar med en bencykel (sitter i rullstolen), tränar på att gå i poolen, gör sit ups och bäckenlyft och en massa annat...
Vänsterbenet börjar så sakta kännas lite, lite starkare och foten viker sig inte lika ofta längre... Det sticker mycket i foten och benet på kvällarna och det är tecken på att de börjar vakna till liv, men det går sakta, så man måste ha stort tålamod.... Jag är ju känd för att ha det, men ibland blir man less och vill bara gå bums, men tyvärr går det inte så fort som man vill alltid...
Det jobbigaste är att inte själv kunna gå till toaletten, utan att behöva ha hjälp för att ta sig dit...
Ha en bra helg alla för det ska jag.... ;)
Kram på er!!
5år med min älskade Daniel<3
idag e ingen vanlig dag det är min och daniels 5årsdag<3<3tänkva tiden går fort när man har roligtjag va 16och storhan 21minns att all tyckte det var förstor ålderskillna men han är rveverkligenndet bästa som finns det finns
ingen som han<3<3jagär så lyckligt lottadhan är bäst på alla vis jag kan inte se mig själv utan honom han är
verkligen det bästa som hänt mig
mind over body..
Sofie skriver:
Hej alla fina. Tänkte skriva lite här eftersom Malin har fullt upp på Orup.
Nu är den en vecka sedan vi kom hem från vår härliga resa. Idag är jag ledig och sitter bara hemma och gör inprinsip ingenting, och måste säga att göra ingenting är ganska skönt faktiskt.
De senaste dagarna har varit några av de lyckligaste på länge. Det började lite skakigt när vi fick besked på att Malins läkare skulle ringa i torsdags för att berätta om röntgen bilderna. Under samma dag var Malin och mamma på orup och för att träffa alla som ska ta hand om henne och det var många kontroller och möten under hela dagen. Samtidigt så jobbade jag och så fort jag fick en liten stund över så tokrinde jag till mamma hela tiden, eller skickade sms. "har du hört nått?", "har han ringt än?".
Så jag lyckades störa ett antal gånger. Inget samtal på hela dagen och tankarna och nervositeten flödade runt i kroppen som ett fiskstim. Jaha vad betyder detta? varför ringde han aldrig?. Den dagen var jag endå ganska lugn på något sett. Det var värre dagen efter för då var man nästan bombsäker på att han skulle ringa, inget samtal den dagen heller.
Man slappnade av lite grann igen och tänkte att okej då blir det inte förrän måndag då.
Eftersom Malin hade börjat få lite stickningar i foten och i handen blev man ju livrädd och fasade lite inför samtalet vi skulle få. Men nu var det helg och Malin var hemma så man suddade bort tankarna lite.
Lördag, var jag på jobbet då jag står och har en kund räcker min kollega Karin telefonen till mig och säger att det är till mig och på något sett kände jag på mig att det var mamma. När hon berättar förstod jag inte riktigt, jag kunde inte riktigt ta in det till en början.
Mattias (malins läkare) hade ringt till mamma för att ge "den glädjande nyheten" som han sa. Malins samtliga tumörer har börjat dra sig tillbaka och de tycker verkligen inte om behandligen hon får. Och det är väldigt ovanligt att de drar sig tillbaka efter så kort tid och bara efter första behandlingen. Stickningarna var ett positivt tecken på att blodcirkulationen är på gång igen i arm och ben så det skulle vi absolut inte oroa oss över.
Vi har alla väntat så länge, och speciellt Malin på att få något tillbaka för att vi kämpar och nu ÄNTLIGEN har vi fått något tillbaka som bevis och det känns underbart. Det går inte att beskriva. Innerst inne så visste vi på nått sett, speciellt Malin, hon har ju känt det länge nu, något hade hänt. Hon visste på något sett och jag är så glad att hon lyssnar till sitt inre och tror på sig själv. Jag tror på att hennes inställning och tankekraft har en stor inverkan på allt och hon har den starkaste viljan på jorden. Ingen är så bra som våran Malin <3
Igår blev det lite jobb sen åkte jag, Linn och Madde iväg till Höör för ett litet besök på Orup hos Malin. Linn har varit på Orup innan och hon visste vart Malins rum låg så vi gick dit först, ingen Malin där utan bara en sköterska som letade efter henne. Hon hade redan åkt iväg till den fina tempererade bassängen några våningar ner så vi hängde på sköterskan och efter ett antal trappor sitter där en solstråle i sin fina nya bikini och handuk om sig och ler som solen själv när hon ser oss. Det var dags för lite sjukgymnastik med sjukgymnasten Pia. Vi frågade om vi fick titta på och det gick bara bra. Malin var inte ensam i bassängen utan en rad av olika människor var där också, olika männiksor, olika åldrar, olika erfarenheter, olika upplevelser, men alla var där av samma anledning. Och det var fint att se dem, även om många av dem inte kände varandra så var deras gemenskap så stark och man såg på dem att de var trygga och att de inte kände sig ensamma om vad de varit med om.
Jag är så himla glad att Malin har fått komma dit och kan få ta del av den gemenskapen som finns där, att man inte är ensam om saker man varit med om. För det är nog väldigt vanligt att man känner sig ensam när något sånt här händer en. Hon kämpade på riktigt bra i bassängen trots att hon hade det tufft. Jag kände lite att jag var ivägen på något sett, att nu är det Malin som ska göra detta, och även om hon bor där själv utan sin familj så är vi ju där hela tiden för henne ändå, för jag vet att hon behöver den här tiden själv. I månader har vi hängt över henne och gjort allt för henne och det kommer naturligt eftersom vi älskar Malin så mycket. Men nu kände jag bara att, nu är det Malin och ingen annan. Ingen som pratar för henne, ingen annan som bestämmer, bara bara Malin. Och det kommer att hjälpa henne, att börja lita på sin kropp igen och att tro på sig själv ännu mer. Det blir tufft i början och när man kommer till ett sånt här ställe så kan allt bli lite mer verklighet också, för att det händer saker. Men i slutändan gör det ännu bara ännu mer stark och vi finns vid hennes sida hela tiden.
Dumbo kunde alltid flyga, han behövde bara en magisk fjäder att hålla i och Malin, jag vet att du håller i den magiska fjädern och att du flyger och kommer att flyga hela vägen in i mål. Att visa känslor, få vara ledsen arg och frustrerad, det får man och man ska bara släppa ut allt för det kommer att hjälpa en att bli starkare. Har man bestämt sig så har man och jag vet, JAG VET, VI VET. Att inget kan stoppa MALIN CAMMERÖ<3
<3<3<3<3
Hej alla fina. Tänkte skriva lite här eftersom Malin har fullt upp på Orup.
Nu är den en vecka sedan vi kom hem från vår härliga resa. Idag är jag ledig och sitter bara hemma och gör inprinsip ingenting, och måste säga att göra ingenting är ganska skönt faktiskt.
De senaste dagarna har varit några av de lyckligaste på länge. Det började lite skakigt när vi fick besked på att Malins läkare skulle ringa i torsdags för att berätta om röntgen bilderna. Under samma dag var Malin och mamma på orup och för att träffa alla som ska ta hand om henne och det var många kontroller och möten under hela dagen. Samtidigt så jobbade jag och så fort jag fick en liten stund över så tokrinde jag till mamma hela tiden, eller skickade sms. "har du hört nått?", "har han ringt än?".
Så jag lyckades störa ett antal gånger. Inget samtal på hela dagen och tankarna och nervositeten flödade runt i kroppen som ett fiskstim. Jaha vad betyder detta? varför ringde han aldrig?. Den dagen var jag endå ganska lugn på något sett. Det var värre dagen efter för då var man nästan bombsäker på att han skulle ringa, inget samtal den dagen heller.
Man slappnade av lite grann igen och tänkte att okej då blir det inte förrän måndag då.
Eftersom Malin hade börjat få lite stickningar i foten och i handen blev man ju livrädd och fasade lite inför samtalet vi skulle få. Men nu var det helg och Malin var hemma så man suddade bort tankarna lite.
Lördag, var jag på jobbet då jag står och har en kund räcker min kollega Karin telefonen till mig och säger att det är till mig och på något sett kände jag på mig att det var mamma. När hon berättar förstod jag inte riktigt, jag kunde inte riktigt ta in det till en början.
Mattias (malins läkare) hade ringt till mamma för att ge "den glädjande nyheten" som han sa. Malins samtliga tumörer har börjat dra sig tillbaka och de tycker verkligen inte om behandligen hon får. Och det är väldigt ovanligt att de drar sig tillbaka efter så kort tid och bara efter första behandlingen. Stickningarna var ett positivt tecken på att blodcirkulationen är på gång igen i arm och ben så det skulle vi absolut inte oroa oss över.
Vi har alla väntat så länge, och speciellt Malin på att få något tillbaka för att vi kämpar och nu ÄNTLIGEN har vi fått något tillbaka som bevis och det känns underbart. Det går inte att beskriva. Innerst inne så visste vi på nått sett, speciellt Malin, hon har ju känt det länge nu, något hade hänt. Hon visste på något sett och jag är så glad att hon lyssnar till sitt inre och tror på sig själv. Jag tror på att hennes inställning och tankekraft har en stor inverkan på allt och hon har den starkaste viljan på jorden. Ingen är så bra som våran Malin <3
Igår blev det lite jobb sen åkte jag, Linn och Madde iväg till Höör för ett litet besök på Orup hos Malin. Linn har varit på Orup innan och hon visste vart Malins rum låg så vi gick dit först, ingen Malin där utan bara en sköterska som letade efter henne. Hon hade redan åkt iväg till den fina tempererade bassängen några våningar ner så vi hängde på sköterskan och efter ett antal trappor sitter där en solstråle i sin fina nya bikini och handuk om sig och ler som solen själv när hon ser oss. Det var dags för lite sjukgymnastik med sjukgymnasten Pia. Vi frågade om vi fick titta på och det gick bara bra. Malin var inte ensam i bassängen utan en rad av olika människor var där också, olika männiksor, olika åldrar, olika erfarenheter, olika upplevelser, men alla var där av samma anledning. Och det var fint att se dem, även om många av dem inte kände varandra så var deras gemenskap så stark och man såg på dem att de var trygga och att de inte kände sig ensamma om vad de varit med om.
Jag är så himla glad att Malin har fått komma dit och kan få ta del av den gemenskapen som finns där, att man inte är ensam om saker man varit med om. För det är nog väldigt vanligt att man känner sig ensam när något sånt här händer en. Hon kämpade på riktigt bra i bassängen trots att hon hade det tufft. Jag kände lite att jag var ivägen på något sett, att nu är det Malin som ska göra detta, och även om hon bor där själv utan sin familj så är vi ju där hela tiden för henne ändå, för jag vet att hon behöver den här tiden själv. I månader har vi hängt över henne och gjort allt för henne och det kommer naturligt eftersom vi älskar Malin så mycket. Men nu kände jag bara att, nu är det Malin och ingen annan. Ingen som pratar för henne, ingen annan som bestämmer, bara bara Malin. Och det kommer att hjälpa henne, att börja lita på sin kropp igen och att tro på sig själv ännu mer. Det blir tufft i början och när man kommer till ett sånt här ställe så kan allt bli lite mer verklighet också, för att det händer saker. Men i slutändan gör det ännu bara ännu mer stark och vi finns vid hennes sida hela tiden.
Dumbo kunde alltid flyga, han behövde bara en magisk fjäder att hålla i och Malin, jag vet att du håller i den magiska fjädern och att du flyger och kommer att flyga hela vägen in i mål. Att visa känslor, få vara ledsen arg och frustrerad, det får man och man ska bara släppa ut allt för det kommer att hjälpa en att bli starkare. Har man bestämt sig så har man och jag vet, JAG VET, VI VET. Att inget kan stoppa MALIN CAMMERÖ<3
<3<3<3<3Egypten 2011 <3
Jooooohoooo allihopa.
Nu är vi hemma igen, har ni saknat mig? :) Jag vet :P , jag har saknat er med <3
Vi kom hem igår kväll och vi har haft en underbar vecka nere i Egypten, kunde inte bli bättre. Soligt varmt och skönt.
Det var upp i ottan kl 04.00 på tisdagsmorgonen, väl på sturup i passkontrollen när vi visar våra pass i disken så säger damen där till Sofie, "detta passet har gått ut, du kan inte åka med detta" ahh, haha. Då hade hon tagit sitt gamla pass där hemma fast än att hon har ett nytt (bara glömt slänga det gamla) BRA Sofie, men när det gäller Sofie blev ingen förvånad. Men hon var glad ändå trots 1000 kronor fattigare. haha. Sen kommer Daniel på att hans VISA kort har försvunnit och då spärrar han det direkt och sen lyckas han hitta det som tur va, och sen höll jerker på att glömma sitt handbagage också, haha.
Resan gick hur bra som helst och jag var lite orolig för toalettbesöken då benen är som dom är. men det gick bara bra. Väl där nere bodde vi ju på olika hotell, fast de var systerhotell men det gick inte att äta på restaurangerna som hörde till det andra hotellet men sen frågade vi VING-värdarna om det fanns nån möjlighet att byta till de andras hotell och det gick hur bra som helst :)
Vi har solat och badat varje dag och verkligen haft tur med vädret, blå himmel varje dag och vissa dagar var det upp mot 30 grader. Vi låg mestadels vid stranden och latade oss.
Första doppet i poolen blev inte riktigt som jag tänkt, trodde att jag skulle kunna simma runt som vem som helst. men nej, jag sjönk som en sten och foten bara flöt runt och släpades i botten som en död fisk. Så jag blev jättebesviken. Men men, andra doppet blev det bättre och jag hade en stor badring jag kunde luta mig mot och jag kunde gå lite lättare. Så det gick helt okej.
De andra var ute och snorklade mycket och berättade hur fina fiskar de hade sett och jag kände mest att det hade blivit bökigt att ta ut mig där men Sofie tvingade mig och killarna var bäst och hjälpte mig ut och när jag väl fick se alla fina fiskar så blev jag så glad att de tog med mig ut, det var så himla himla fint, som att simma i ett akvarium.
Så vi har minst sagt haft en underbar vecka, speciellt att jag fick veta att jag kommit in på orup och ska dit imorgon, nu jäklar benen och armarna nu ska ni få jobba. Är beredd på att det kommer bli kämpigt, men det ska endå bli så himla skönt att komma igång.
Har varit i stan idag med Linn och Sofie och shoppat upp intersport, lite nya fräscha träningkläder så man blir extra peppad :) Vi har också varit på sjukhuset här i trelleborg och mitt trobocytvärde ligger på 70, jippi, från 21 till 70. Men det måste ligga på minst 100 innan jag kan börja med behandligen, så det blir förmodligen om ca 1,5 vecka. Har inte fått nått svar av läkarna om röngenbilderna men mattias ska ringa mamma imorgon och berätta så det är lite nervöst, men som sagt så skulle vi inte ha för höga förväntningar första gången, men man kan ju alltid hoppas :) för det känns ju som det hänt saker.
Nog med massa text, för jag gissar att ni vill se massa bilder från egypten. Varsågoda ENJOY <3
Lägger upp fler bilder efter hand. Har massor med filmer också från när vi snorklar. Fotona under vattnet är tagna med Emils undervattenskamera och de blev verkligen lyckade. Så himla kul att han hade den med sig så vi kunde ha det som minne och visa alla :)
Tack allihopa för en underbar semester, Susanne, Jerker, Janni, Emil, Britt-Marie, Jimmi, Sofie och Daniel.
Imorgon börjar träningen så på med kämparglöden Malin, nu kör vi.
Maaasssaaa kramar till er alla. Ni är bäst, vi ses och hörs <3<3<3
puss och kram
