Sofie skriver:

Hej alla fina. Tänkte skriva lite här eftersom Malin har fullt upp på Orup.

Nu är den en vecka sedan vi kom hem från vår härliga resa. Idag är jag ledig och sitter bara hemma och gör inprinsip ingenting, och måste säga att göra ingenting är ganska skönt faktiskt.
De senaste dagarna har varit några av de lyckligaste på länge. Det började lite skakigt när vi fick besked på att Malins läkare skulle ringa i torsdags för att berätta om röntgen bilderna. Under samma dag var Malin och mamma på orup och för att träffa alla som ska ta hand om henne och det var många kontroller och möten under hela dagen. Samtidigt så jobbade jag och så fort jag fick en liten stund över så tokrinde jag till mamma hela tiden, eller skickade sms. "har du hört nått?", "har han ringt än?".

Så jag lyckades störa ett antal gånger. Inget samtal på hela dagen och tankarna och nervositeten flödade runt i kroppen som ett fiskstim. Jaha vad betyder detta? varför ringde han aldrig?. Den dagen var jag endå ganska lugn på något sett. Det var värre dagen efter för då var man nästan bombsäker på att han skulle ringa, inget samtal den dagen heller.
Man slappnade av lite grann igen och tänkte att okej då blir det inte förrän måndag då.
Eftersom Malin hade börjat få lite stickningar i foten och i handen blev man ju livrädd och fasade lite inför samtalet vi skulle få. Men nu var det helg och Malin var hemma så man suddade bort tankarna lite.
Lördag, var jag på jobbet då jag står och har en kund räcker min kollega Karin telefonen till mig och säger att det är till mig och på något sett kände jag på mig att det var mamma. När hon berättar förstod jag inte riktigt, jag kunde inte riktigt ta in det till en början.

Mattias (malins läkare) hade ringt till mamma för att ge "den glädjande nyheten" som han sa. Malins samtliga tumörer har börjat dra sig tillbaka och de tycker verkligen inte om behandligen hon får. Och det är väldigt ovanligt att de drar sig tillbaka efter så kort tid och bara efter första behandlingen. Stickningarna var ett positivt tecken på att blodcirkulationen är på gång igen i arm och ben så det skulle vi absolut inte oroa oss över.
Vi har alla väntat så länge, och speciellt Malin på att få något tillbaka för att vi kämpar och nu ÄNTLIGEN har vi fått något tillbaka som bevis och det känns underbart. Det går inte att beskriva. Innerst inne så visste vi på nått sett, speciellt Malin, hon har ju känt det länge nu, något hade hänt. Hon visste på något sett och jag är så glad att hon lyssnar till sitt inre och tror på sig själv. Jag tror på att hennes inställning och tankekraft har en stor inverkan på allt och hon har den starkaste viljan på jorden. Ingen är så bra som våran Malin <3

Igår blev det lite jobb sen åkte jag, Linn och Madde iväg till Höör för ett litet besök på Orup hos Malin. Linn har varit på Orup innan och hon visste vart Malins rum låg så vi gick dit först, ingen Malin där utan bara en sköterska som letade efter henne. Hon hade redan åkt iväg till den fina tempererade bassängen några våningar ner så vi hängde på sköterskan och efter ett antal trappor sitter där en solstråle i sin fina nya bikini och handuk om sig och ler som solen själv när hon ser oss. Det var dags för lite sjukgymnastik med sjukgymnasten Pia. Vi frågade om vi fick titta på och det gick bara bra. Malin var inte ensam i bassängen utan en rad av olika människor var där också, olika männiksor, olika åldrar, olika erfarenheter, olika upplevelser, men alla var där av samma anledning. Och det var fint att se dem, även om många av dem inte kände varandra så var deras gemenskap så stark och man såg på dem att de var trygga och att de inte kände sig ensamma om vad de varit med om.

Jag är så himla glad att Malin har fått komma dit och kan få ta del av den gemenskapen som finns där, att man inte är ensam om saker man varit med om. För det är nog väldigt vanligt att man känner sig ensam när något sånt här händer en. Hon kämpade på riktigt bra i bassängen trots att hon hade det tufft. Jag kände lite att jag var  ivägen på något sett, att nu är det Malin som ska göra detta, och även om hon bor där själv utan sin familj så är vi ju där hela tiden för henne ändå, för jag vet att hon behöver den här tiden själv. I månader har vi hängt över henne och gjort allt för henne och det kommer naturligt eftersom vi älskar Malin så mycket. Men nu kände jag bara att, nu är det Malin och ingen annan. Ingen som pratar för henne, ingen annan som bestämmer, bara bara Malin. Och det kommer att hjälpa henne, att börja lita på sin kropp igen och att tro på sig själv ännu mer. Det blir tufft i början och när man kommer till ett sånt här ställe så kan allt bli lite mer verklighet också, för att det händer saker. Men i slutändan gör det ännu bara ännu mer stark och vi finns vid hennes sida hela tiden.
Dumbo kunde alltid flyga, han behövde bara en magisk fjäder att hålla i och Malin, jag vet att du håller i den magiska fjädern och att du flyger och kommer att flyga hela vägen in i mål. Att visa känslor, få vara ledsen arg och frustrerad, det får man och man ska bara släppa ut allt för det kommer att hjälpa en att bli starkare. Har man bestämt sig så har man och jag vet, JAG VET, VI VET. Att inget kan stoppa MALIN CAMMERÖ<3


 <3<3<3<3