Tusentals känslor snurrar runt i kroppen som en tornado. Men jag vill endå försöka skriva, jag skriver som mitt hjärta känner så får vi se vad det blir av det.

För snart två månader sen satt vi öga mot öga framför läkaren som sa de overkliga orden, de orden man fasat för men endå på nått sätt varit så beredd att nångång få höra. Vi såg det i hennes ögon så fort hon kom gåendes i korridoren. Samtalet därinne kom inte som en chock på nått sätt för vi såg själva hur Malin blev sämre.
Under hela denna mardrömsresa har man endå haft hoppet uppe från dag ett. Vi skulle fixa detta, det var bestämt. Det fanns ju inget annat. Inte en chans att Malin skulle försvinna från oss.
Det gick endå inte att stänga bort de tankarna med tanke på att vi visste vad detta var för sjukdom. Men det var verkligen inte lätt att försöka inse. I början så bläddrade jag snabbt förbi dödsannonserna i alla tidningar och intalade mig själv att jag inte såg dem. När vi körde förbi nån begravningbyrå blundade jag och så höll jag på hela tiden. Jag blundade för det som jag egentligen visste hela tiden kanske nån gång skulle komma.
Det fanns inte i min värld. Inte i någons värld.

Även om vi aldrig pratade riktigt om döden med Malin så såg man på henne att hon visste, hon visste långt före oss andra att hon inte skulle klara detta. Hon ville skydda oss, så länge som det gick. Hon berättade aldrig för oss att hon visste, men vi såg det i hennes ögon och hon såg det i våra. Det behövdes inte mer. Hon ville inte prata om det.

Tusen frågor kom upp i huvudet och man brottades med allt inom sig och fattade vad som skulle hända men endå verkligen inte. Kroppen är verkligen konstig i såna här situationer. Ofta "stänger" kroppen av och bli helt tom. Man är som ett skal och helt tom inombords. Men känner ingenting samtidigt som man känner nått enormt, en enorm smärta.

När vi först var i Lund så ville Malin inget hellre än att åka hem till Trelleborg och vara där. Hon hatade att vara i Lund. Det är ett så himla stort sjukhus och inte på alls samma sätt som i trelleborg. Så fort vi kom till Trelleborgs sjukhus blev hon väldigt lugn och kände sig trygg, nästan så att vi tyckte att hon blev lite lite bättre, hon fick mer energi av att känna sig trygg på nått sett. Vi var på avdelning 11 i några dagar och de hade ganska mycket passienter och så så när vi fick den förfrågan att förflyttas till den palliativa avdelningen så sa vi såklart ja till det. Samtidigt som man inombord kände att, - Ja, nu finns det bara en väg att gå.
Vi gick ner själva först för att titta på rummet malin skulle få ha. Det första jag la märke till var den lilla skylten med ängeln där det stod "välkommen Malin". Det första jag tänkte var - Jaha?, välkommen att dö. Men ångrade mig snabbt och försökte tänka på andra hållet istället att här skulle hon få det underbart.

De sa till oss att vi fick göra om och flytta på alla saker om vi ville det. Vi frågade Malin vad hon ville ha på rummet. Hon sa att hon ville ha sin sovrumslampa, sina vita ljusstakar och alla sina älskade änglar. Sen gick jag och Daniel hem till deras lägenhet och fyllde en bag med allt. Mamma och Julia körde till IKEA och handlade jättevackra rosa rosen påslakan. Innan malin rullades ner på rummet så gjorde vi om allt och satte tavlor överallt, foto och på oss alla och bilder på hennes älskade New York. Alla änglar satte vi runt om i rummet. Borden Fylldes snabbt av tusentals underbara blommor från alla er finaste vänner <3.
Vi visade alla blommor för henne och hon fick lukta på alla och varje gång hon gjorde det så stängde hon sina ögon och smilade.
Vi lärde snabbt känna den underbara personalen på avdelningen. De är fantastiska och jag/vi kan inte beskriva med ord hur bra dom är där. Malin kunde inte vara på någon bättre plats. Vi ville såklart först se om det gick att ha Malin hemma, men eftersom hon behövde så mycket hjälp med allt så för hennes skull så fick vi ett rum där. Hon stormtrivdes där och så fort vi gick utanför rummet så efter en halvtimme ville hon tillbaka.
Varje dag gick jag genom häcken till parkeringen och in på rummet och möttes av hennes underbara leende. Även om hon inte kunde röra sig så var hon endå rortfarande Malin. Helt klar och med på allt, med sina stora blåa ögon. Vi hade underbara dagar på rummet. Vi satt och tittade på våra älskade Disneyfilmer varje dag. Vi brukade säga att vi hade hela Hemmakvällbutiken i denna byrålådan. Har vi inte sett Alladin, Tarzan, Hitta Nemo, Ariel, Lejonkungen och alla de andra underbara filmerna en miljon gånger förr så har vi gjort det nu. Hon älskade att titta på filmerna om och om igen, alla sånger och alla citat som vi alltid skrattar åt och som bara vi kan prata om och härma och känna oss som barn igen. Filmerna, hemmakvällgodis och piggelin, det var det bästa och vi är så himla glada att hon var med så mycket och kunde titta på film och kunde äta vad hon ville hela tiden.

Tillslut så sa vi till henne " Malin, snart kommer hela du bli till en piggelin så många som du äter", då bara skrattade hon, sådär som bara hon kunde, ett underbart skratt som man varje gång blev så varm i hjärtat av. När du låg där och dina axlar flög upp efter varje skratt.
Vi visste att det var att ta en dag i taget nu och ta vara på varje minut tillsammans och det gjorde vi, vi hade underbara dagar däruppe. Hon var glad och skrattade och skämtade hela vägen. Jag minns speciellt när Daniel frågade henne om de skulle hångla och även om hon hade svårt för att sträcka ut tungan så sa hon JAAAA! och visade sin lilla tungspets och bara skrattade. När hon redan hade ätit fyra piggelin och ville ha en till, JAG BESTÄMMER! sa hon. När hon ville se Peter Pan fem gånger i rad. När vi alla stod i vägen för tvn då och då och hon blev rasande för att vi stod och ville pussa henne så att hon inte kunde se filmen. När hon ville ha fotmassage så länge att pappa fick kramp i ryggen. Det och massa massa roliga saker fick vi höra av henne dagligen.
Även om hon visste vad som väntade och om hon hade ont vissa dagar så var hon glad ända in i det sista, hon skrattade jättemycket samma dag. När Daniel skulle ge henne mat och han låtsades att skeden var ett flygplan, en bil, en helikopter osv. Men det är Malin, hon var/ÄR! sån.

Vi berättade varje dag flera tusen gånger om dagen hur mycket vi älskade henne, och jag sa till henne hela tiden att jag ska berätta för hela världen hur stolt jag är över att få vara din syster, varje dag.
Hela måndagen var hon väldigt stressad och hur mycket ångestdämpande och lugnande hon fick så kunde hon inte lugna ner sig. Det var fruktansvärt att se henne så stressad. Vi har hela tiden vetat att dagen skulle komma, vi har bara inte vetat när. När vi såg henne så stressad så började nog vi alla förstå. Vi alla stod runt om henne och klappade och smekte och masserade och pratade. Tills slut tog mamma det första steget och sa till henne " Malin, vill du släppa taget nu så får du det, du har kämpat tillräckligt nu". Paniken rusade inom mig och sen insåg jag och då började vi alla prata med henne om ALLT! Vi gav henne tillåtelse, vi bad henne tänka på sig själv för en gång skull, vi berättade hur mycket vi älskade henne och att vi alltid kommer vara tillsammans var vi än är och att vi kommer att ses igen.
Hon kämpade emot hela vägen, hon ville inget hällre än att vara kvar och det gjorde så ont att bara stå och se på. Fruktansvärd smärta. Jag vet att hon inte var rädd för att dö, hon var rädd att lämna oss, att inte få va med oss.
Jag sa till henne, tänk på glada tankar, tänk på landet ingenstans.
Jag var väldigt rädd inför när det skulle ske, hur jag skulle känna då. Jag föreställde mig att det skulle kännas som om något sögs ifrån mig.
Det blev kväll och Malin sov och vi beslutade att stanna hos henne. När vi väl insåg att det var dags, var jag tvungen att gå ut i korridoren, jag fick panik och fick ingen luft, jag kände inte längre mina armar och jag började skaka jättemycket.
När jag går in i rummet igen hör jag min syster dra sitt sista andetag och mamma säger - prata med henne Sofie. Det sista jag sa till henne var att vi alltid kommer vara tillsammans, inget kommer någonsin kunna skilja oss åt det är alltid du och jag. Nu är du frisk igen, nu kan du gå, dansa och springa. Där är underbara människor som tar emot dig. Jag älskar dig mest av allt i hela världen min älskade Malin.

Efter det förändrades mina känslor och bytte riktning. Jag kan inte riktigt beskriva hur jag kände, men det var inte alls som jag trodde. Istället för att något skulle sugas ifrån mig så var det något som sögs in i mig istället. Känslan var underbar och jag fick jättestarka känslor och en röst inom mig sa att allt är lugnt och nu är hon på en underbar plats. Jag kunde inte gråta.

Jag gick runt till alla som var där och berättade om min känsla. Alla man ville skulle vara där var där. Natten var fin och det var ingenting som var obehagligt. Allt var väldigt fint och Malin såg så nöjd ut, hon var så fin. Så underbart fin och ja, hon hade verkligen ett riktigt leende på sina läppar. Allt var perfekt, hon valde rätt tillfälle och visste hela tiden. Mamma höll henne i handen hela tiden och jag höll mina händer om hennes kinder samtidigt som jag pratade med henne.


Känslorna började blandas igen efter ett tag när jag sen insåg att nu var det över. Vi förstod inte riktigt, vi var i vår bubbla.

Nu, nu gör det så fruktansvärt ont, att veta att jag inte ska få ge dig alla mina pussar, få krama dig igen, eller se dig skratta eller få höra din röst. Tankarna flödar och går åt olika håll. Varför lever jag och inte Malin? Varför får inte hon leva om jag gör det? Är det inte meningen att vi ska gå på samma håll för att vi är ett?
Sen ena stunden vill jag inget hellre än att leva, för att jag vill leva för dig. Göra alla saker vi skulle göra, alla resor vi skulle åka på. ALLT! och göra allt det där för dig.

Det första jag tänkte på när jag vaknade i tisdagsmorse var - hur är det med malin idag?, måste ringa mamma. Men sen så lika fort som jag tänkte det lika fort kom sanningen ifatt mig. Vad ska vi göra nu?
Det blir att ta en dag i taget nu. Hur vi ska klara detta, hur vi ska ta oss igenom smärtan och sorgen, det vet jag inte.


Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att det gör så ont, så ont. Men en sak vet jag min älskade älskade Malin, att vi kommer att ses igen, det kommer vi. För det är alltid VI!

Sov gott våran älskade ängel, nu är du fri.

Orden räcker inte till för hur mycket vi älskar dig. Mamma Pappa Sofie Julia Daniel Farmor Farfar Mormor(Ulla) Morfar Susanne Micke Jimmi Linn Susanne Jerker och övrig släkt och alla alla fina underbara vänner som finns <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 



Såhär vill vi att alla ska minnas Malin. För den hon var, inte för att hon blev sjuk. Det var det sista hon ville och från dag ett sa hon att alla ska vara som vanligt och behandla mig som Malin, för det är och kommer alltid vara jag. Och så ska det bli. Vi ska minnas henne för att hon är Malin, inget annat.
För den alltid glada underbara tjej med glimten i ögat som aldrig gjort någon eller något illa. Hon är den finaste systern man kan ha och jag kommer alltid säga att jag har en tvillingsyster, skillnaden är bara att du är en otroligt vacker ängel som inte längre finns på jorden, men du finns mitt ibland oss hela tiden. Överallt och tittar till oss.

I´m forever keeping my angel close. Think of the happiest thinks, it´s the same as having wings.

LOVE LIVES FOREVER <3