bara några rader.
Fri.
Tusentals känslor snurrar runt i kroppen som en tornado. Men jag vill endå försöka skriva, jag skriver som mitt hjärta känner så får vi se vad det blir av det.
För snart två månader sen satt vi öga mot öga framför läkaren som sa de overkliga orden, de orden man fasat för men endå på nått sätt varit så beredd att nångång få höra. Vi såg det i hennes ögon så fort hon kom gåendes i korridoren. Samtalet därinne kom inte som en chock på nått sätt för vi såg själva hur Malin blev sämre.
Under hela denna mardrömsresa har man endå haft hoppet uppe från dag ett. Vi skulle fixa detta, det var bestämt. Det fanns ju inget annat. Inte en chans att Malin skulle försvinna från oss.
Det gick endå inte att stänga bort de tankarna med tanke på att vi visste vad detta var för sjukdom. Men det var verkligen inte lätt att försöka inse. I början så bläddrade jag snabbt förbi dödsannonserna i alla tidningar och intalade mig själv att jag inte såg dem. När vi körde förbi nån begravningbyrå blundade jag och så höll jag på hela tiden. Jag blundade för det som jag egentligen visste hela tiden kanske nån gång skulle komma.
Det fanns inte i min värld. Inte i någons värld.
Även om vi aldrig pratade riktigt om döden med Malin så såg man på henne att hon visste, hon visste långt före oss andra att hon inte skulle klara detta. Hon ville skydda oss, så länge som det gick. Hon berättade aldrig för oss att hon visste, men vi såg det i hennes ögon och hon såg det i våra. Det behövdes inte mer. Hon ville inte prata om det.
Tusen frågor kom upp i huvudet och man brottades med allt inom sig och fattade vad som skulle hända men endå verkligen inte. Kroppen är verkligen konstig i såna här situationer. Ofta "stänger" kroppen av och bli helt tom. Man är som ett skal och helt tom inombords. Men känner ingenting samtidigt som man känner nått enormt, en enorm smärta.
När vi först var i Lund så ville Malin inget hellre än att åka hem till Trelleborg och vara där. Hon hatade att vara i Lund. Det är ett så himla stort sjukhus och inte på alls samma sätt som i trelleborg. Så fort vi kom till Trelleborgs sjukhus blev hon väldigt lugn och kände sig trygg, nästan så att vi tyckte att hon blev lite lite bättre, hon fick mer energi av att känna sig trygg på nått sett. Vi var på avdelning 11 i några dagar och de hade ganska mycket passienter och så så när vi fick den förfrågan att förflyttas till den palliativa avdelningen så sa vi såklart ja till det. Samtidigt som man inombord kände att, - Ja, nu finns det bara en väg att gå.
Vi gick ner själva först för att titta på rummet malin skulle få ha. Det första jag la märke till var den lilla skylten med ängeln där det stod "välkommen Malin". Det första jag tänkte var - Jaha?, välkommen att dö. Men ångrade mig snabbt och försökte tänka på andra hållet istället att här skulle hon få det underbart.
De sa till oss att vi fick göra om och flytta på alla saker om vi ville det. Vi frågade Malin vad hon ville ha på rummet. Hon sa att hon ville ha sin sovrumslampa, sina vita ljusstakar och alla sina älskade änglar. Sen gick jag och Daniel hem till deras lägenhet och fyllde en bag med allt. Mamma och Julia körde till IKEA och handlade jättevackra rosa rosen påslakan. Innan malin rullades ner på rummet så gjorde vi om allt och satte tavlor överallt, foto och på oss alla och bilder på hennes älskade New York. Alla änglar satte vi runt om i rummet. Borden Fylldes snabbt av tusentals underbara blommor från alla er finaste vänner <3.
Vi visade alla blommor för henne och hon fick lukta på alla och varje gång hon gjorde det så stängde hon sina ögon och smilade.
Vi lärde snabbt känna den underbara personalen på avdelningen. De är fantastiska och jag/vi kan inte beskriva med ord hur bra dom är där. Malin kunde inte vara på någon bättre plats. Vi ville såklart först se om det gick att ha Malin hemma, men eftersom hon behövde så mycket hjälp med allt så för hennes skull så fick vi ett rum där. Hon stormtrivdes där och så fort vi gick utanför rummet så efter en halvtimme ville hon tillbaka.
Varje dag gick jag genom häcken till parkeringen och in på rummet och möttes av hennes underbara leende. Även om hon inte kunde röra sig så var hon endå rortfarande Malin. Helt klar och med på allt, med sina stora blåa ögon. Vi hade underbara dagar på rummet. Vi satt och tittade på våra älskade Disneyfilmer varje dag. Vi brukade säga att vi hade hela Hemmakvällbutiken i denna byrålådan. Har vi inte sett Alladin, Tarzan, Hitta Nemo, Ariel, Lejonkungen och alla de andra underbara filmerna en miljon gånger förr så har vi gjort det nu. Hon älskade att titta på filmerna om och om igen, alla sånger och alla citat som vi alltid skrattar åt och som bara vi kan prata om och härma och känna oss som barn igen. Filmerna, hemmakvällgodis och piggelin, det var det bästa och vi är så himla glada att hon var med så mycket och kunde titta på film och kunde äta vad hon ville hela tiden.
Tillslut så sa vi till henne " Malin, snart kommer hela du bli till en piggelin så många som du äter", då bara skrattade hon, sådär som bara hon kunde, ett underbart skratt som man varje gång blev så varm i hjärtat av. När du låg där och dina axlar flög upp efter varje skratt.
Vi visste att det var att ta en dag i taget nu och ta vara på varje minut tillsammans och det gjorde vi, vi hade underbara dagar däruppe. Hon var glad och skrattade och skämtade hela vägen. Jag minns speciellt när Daniel frågade henne om de skulle hångla och även om hon hade svårt för att sträcka ut tungan så sa hon JAAAA! och visade sin lilla tungspets och bara skrattade. När hon redan hade ätit fyra piggelin och ville ha en till, JAG BESTÄMMER! sa hon. När hon ville se Peter Pan fem gånger i rad. När vi alla stod i vägen för tvn då och då och hon blev rasande för att vi stod och ville pussa henne så att hon inte kunde se filmen. När hon ville ha fotmassage så länge att pappa fick kramp i ryggen. Det och massa massa roliga saker fick vi höra av henne dagligen.
Även om hon visste vad som väntade och om hon hade ont vissa dagar så var hon glad ända in i det sista, hon skrattade jättemycket samma dag. När Daniel skulle ge henne mat och han låtsades att skeden var ett flygplan, en bil, en helikopter osv. Men det är Malin, hon var/ÄR! sån.
Vi berättade varje dag flera tusen gånger om dagen hur mycket vi älskade henne, och jag sa till henne hela tiden att jag ska berätta för hela världen hur stolt jag är över att få vara din syster, varje dag.
Hela måndagen var hon väldigt stressad och hur mycket ångestdämpande och lugnande hon fick så kunde hon inte lugna ner sig. Det var fruktansvärt att se henne så stressad. Vi har hela tiden vetat att dagen skulle komma, vi har bara inte vetat när. När vi såg henne så stressad så började nog vi alla förstå. Vi alla stod runt om henne och klappade och smekte och masserade och pratade. Tills slut tog mamma det första steget och sa till henne " Malin, vill du släppa taget nu så får du det, du har kämpat tillräckligt nu". Paniken rusade inom mig och sen insåg jag och då började vi alla prata med henne om ALLT! Vi gav henne tillåtelse, vi bad henne tänka på sig själv för en gång skull, vi berättade hur mycket vi älskade henne och att vi alltid kommer vara tillsammans var vi än är och att vi kommer att ses igen.
Hon kämpade emot hela vägen, hon ville inget hällre än att vara kvar och det gjorde så ont att bara stå och se på. Fruktansvärd smärta. Jag vet att hon inte var rädd för att dö, hon var rädd att lämna oss, att inte få va med oss.
Jag sa till henne, tänk på glada tankar, tänk på landet ingenstans.
Jag var väldigt rädd inför när det skulle ske, hur jag skulle känna då. Jag föreställde mig att det skulle kännas som om något sögs ifrån mig.
Det blev kväll och Malin sov och vi beslutade att stanna hos henne. När vi väl insåg att det var dags, var jag tvungen att gå ut i korridoren, jag fick panik och fick ingen luft, jag kände inte längre mina armar och jag började skaka jättemycket.
När jag går in i rummet igen hör jag min syster dra sitt sista andetag och mamma säger - prata med henne Sofie. Det sista jag sa till henne var att vi alltid kommer vara tillsammans, inget kommer någonsin kunna skilja oss åt det är alltid du och jag. Nu är du frisk igen, nu kan du gå, dansa och springa. Där är underbara människor som tar emot dig. Jag älskar dig mest av allt i hela världen min älskade Malin.
Efter det förändrades mina känslor och bytte riktning. Jag kan inte riktigt beskriva hur jag kände, men det var inte alls som jag trodde. Istället för att något skulle sugas ifrån mig så var det något som sögs in i mig istället. Känslan var underbar och jag fick jättestarka känslor och en röst inom mig sa att allt är lugnt och nu är hon på en underbar plats. Jag kunde inte gråta.
Jag gick runt till alla som var där och berättade om min känsla. Alla man ville skulle vara där var där. Natten var fin och det var ingenting som var obehagligt. Allt var väldigt fint och Malin såg så nöjd ut, hon var så fin. Så underbart fin och ja, hon hade verkligen ett riktigt leende på sina läppar. Allt var perfekt, hon valde rätt tillfälle och visste hela tiden. Mamma höll henne i handen hela tiden och jag höll mina händer om hennes kinder samtidigt som jag pratade med henne.
Känslorna började blandas igen efter ett tag när jag sen insåg att nu var det över. Vi förstod inte riktigt, vi var i vår bubbla.
Nu, nu gör det så fruktansvärt ont, att veta att jag inte ska få ge dig alla mina pussar, få krama dig igen, eller se dig skratta eller få höra din röst. Tankarna flödar och går åt olika håll. Varför lever jag och inte Malin? Varför får inte hon leva om jag gör det? Är det inte meningen att vi ska gå på samma håll för att vi är ett?
Sen ena stunden vill jag inget hellre än att leva, för att jag vill leva för dig. Göra alla saker vi skulle göra, alla resor vi skulle åka på. ALLT! och göra allt det där för dig.
Det första jag tänkte på när jag vaknade i tisdagsmorse var - hur är det med malin idag?, måste ringa mamma. Men sen så lika fort som jag tänkte det lika fort kom sanningen ifatt mig. Vad ska vi göra nu?
Det blir att ta en dag i taget nu. Hur vi ska klara detta, hur vi ska ta oss igenom smärtan och sorgen, det vet jag inte.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket att det gör så ont, så ont. Men en sak vet jag min älskade älskade Malin, att vi kommer att ses igen, det kommer vi. För det är alltid VI!
Sov gott våran älskade ängel, nu är du fri.
Orden räcker inte till för hur mycket vi älskar dig. Mamma Pappa Sofie Julia Daniel Farmor Farfar Mormor(Ulla) Morfar Susanne Micke Jimmi Linn Susanne Jerker och övrig släkt och alla alla fina underbara vänner som finns <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Såhär vill vi att alla ska minnas Malin. För den hon var, inte för att hon blev sjuk. Det var det sista hon ville och från dag ett sa hon att alla ska vara som vanligt och behandla mig som Malin, för det är och kommer alltid vara jag. Och så ska det bli. Vi ska minnas henne för att hon är Malin, inget annat.
För den alltid glada underbara tjej med glimten i ögat som aldrig gjort någon eller något illa. Hon är den finaste systern man kan ha och jag kommer alltid säga att jag har en tvillingsyster, skillnaden är bara att du är en otroligt vacker ängel som inte längre finns på jorden, men du finns mitt ibland oss hela tiden. Överallt och tittar till oss.
I´m forever keeping my angel close. Think of the happiest thinks, it´s the same as having wings.
LOVE LIVES FOREVER <3
JAG ÄLSKAR DIG
De flesta har väl förstått vad det är som händer. Allt hopp vi haft, allt vi har kämpat, som malin har kämpat. Ingen har kämpat så hårt som Malin. Och vad får vi tillbaka?
För snart två somrar sen stod i på studentflaket och var de lyckligaste tvillingarna i världen som skulle få komma ut i arbetslivet. Vi hade drömmar och mål som hela tiden blev fler, vi skulle göra det tillsammans. Hon och jag, Malin och Sofie. Det är ju Vi, inte bara Sofie eller bara Malin. Utan Malin och Sofie. Något fruktansvärt har sparkat undan våra ben fullständigt. Ingen av oss kan riktigt uppfatta vad det är som händer och ska hända.
Det är fruktansvärt jobbigt att skriva men samtidigt skönt.
Detta har man haft i tankarna ända sen mardrömmen började, tänk om? men man har slängt undan tanken för att det finns inte i ens värld att Malin skulle försvinna från oss. Att se henne försvinna mer och mer för varje dag som går, det går inte att beskriva hur det känns för det finns inga ord. Hon försvinner sakta ifrån oss.
Hon är den mest fantastiska människa som finns och Malin har lärt mig så mycket, även om vi är tvillingar så har hon ändå alltid tagit storasysterrollen. Samtidigt som vi är så olika är vi så lika. Skillnaden med oss är att Malin ofta inte tar någon skit, hon säger vad hon tycker och bryr sig inte om vad andra tycker, speciellt det. Hon har aldrig brytt sig om vad folk tycker.
Minns alltid när vi skulle gå i stan eller nått. Om man såg förjävlig ut, jag hatade att visa mig om det kom folk vi kände. Jag tänkte alltid att de tycket man såg hemsk ut. Men Malin har verkligen aldrig brytt som om sånt. Det ska jag ta med mig och lära mig av. Alla hennes underbara egenskaper. Vilken underbar människa hon är. Som aldrig gjort nån eller någon illa. Hon har alltid tagit hand om vår lillasyster Julia. Jag har mer varit där som det irriterade systern som tjaffsar. Allt ska jag lära mig av Malin och jag lovar att ta hand om Julia.
Kan inte fatta att jag skriver allt det här. Vet att ingen av er andra heller kan fatta. Det kan INGEN!
Varför i världen finns det något som gör att Malin förtjänar detta? det går inte att beskriva hur orättvist det är och hit och dit, jag kan skriva hur mycket som helst. Men vad hjälper det? Det är så många goda människor som drabbas av denna fiende till sjukdom och kanske, kanske är det så att det finns en ännu bättre plats för dom?
Även om Malin snart kanske inte finns. Så finns hon verkligen ändå. Malin är en så stor del av mig och det finns inga ord för hur jag ska fixa detta, hur vi ska klara detta. Men en sak vet jag är att hon kommer finnas hos mig hela tiden, varje sekund. Min älskade syster.
Man kommer alltid få leva med dessa frågor i huvudet.
Har vi gjort allt vi kunnat?
Om vi hade gjort så istället?
Varför blev just Malin sjuk och inte jag?
Varför? Varför? Varför? Varför?
och dubbelt så många frågor till.
Har inte pratat så mycket med Malin om hur hon vill ha det och så. Hon säger inte så mycket. Men hade hon velat ha det på nått speciellt sett hade hon sagt det. Hon litar på oss och vi vet hur hon vill ha det.
Hon är så underbar, hon har fortfarande humöret uppe så mycket hon orkar.
Mamma brukar sjunga en sång för henne som man typ sjöng på dagis för att reta henne. Den här skillemandinki dinki dinki skillemandinki do I LOVE YOU. Och från ingenstans säger Malin, Håll käften. Och när jag pussar hela hennes ansikte så säger hon: AHH Jag drunknar. så modet och humöret är det inget fel på.
Men det är endå svårt att veta vad hon tänker, mycket säger hon nog inte för att skydda oss. För vi vet att Malin vet. Vi ser det i hennes ögon och hon ser det i våra.
Till er alla. lär er av detta och ta vara på varandra och ta hand om varandra för när man minst anar det kan livet slitas mitt itu och vem som helst kan drabbas. Ta inte varandra för givet och visa varandra hur mycket ni älskar varandra. Klaga inte för småsaker och tänk istället på allt som är bra, hur bra ni har det.
Kände att jag ville skriva lite här men det är tufft, jävligt tufft och ingen av oss kan förstå vad det är som händer. Kommer vi någonsin kunna förstå?
Just nu är man så tom och känslorna sitter långt inne för man knabbt vågar tänka.
Det vi kan göra ni är att be om mirakel. Och Tack för alla varma tankar ni ger oss och alla fina vänner som visat sig och tagit sitt eget mod och brytt sig om oss och visat det i vår svåra tid, hur ska vi kunna tacka er? ni är underbara. <3
Älskade Malin, Det ska alltid vara vi <3<3<3 ALLTID ALLTID.
Kärleksvisan
Det var ett bra tag sen vi skrev här. Varför vet jag väl inte men det har bara blivit så. Det är Sofie som skriver.
Många av er undrar nog hur det går för Malin och hon bad mig skriva här och berätta för er.
Nu har det snart gått ett halvår sedan denna fruktansvärda mardröm la sig som en svart tung matta över våra liv.
Det har ju hänt en del under dessa sex månader. Innan detta hände oss så har man ju tänkt att om nått sånt här skulle hända, att man aldrig någonsin skulle klara av det. Det har säkert många av er tänkt. "Jag vet inte vad jag skulle gjort om något sådan skulle hänt mig eller någon jag älskar mest av allt i hela världen. "
NÄ, det vet man inte förrän det väl händer. Och här står vi idag och vi klarar det, nätt och jämt men vi har som tankesätt att allt går bara man försöker och att ta en dag i taget.
Allting går upp och ner såklart och vissa dagar är bättre än andra. Men man måste få ha djupa dalar för att kunna ta sig upp igen.
Och som vi kämpar, speciellt Malin, hon är starkare än stålmannen, spindelmannen, batman och alla megasuperhjältar tillsammans.
Nu har Malin snart varit hemma från Orup i en månad. Hon kan fortfarande inte gå och sitter fortfarande i rollstol. Vänstersidan har ganska svåra motorikproblem och hjälper inte till speciellt mycket.
Vi vet väl inte exagt 100% vad det beror på men förmodligen är det en kraftig svullnad i hjärnan som är kvar efter strålningen. Mycket tankar och tankar och tankar och återigen tankar har malt runt en hel del och man får inte ihop det riktigt. Tumörerna krymper men samtidigt blir hon inte bättre i ben och arm? utan snarare sämre. Man blir totalt knäpp, knäckt och förvirrad när man tänker och inte har den rätta kunskapen och dittan och dattan, så försöker inte tänka så mycket. Vi har varit i kontakt med alla Malins tre läkare som hon regelbundet träffar och allihopa tror med stor sannolikhet på att det är svullnad i hjärnan efterstrålningen som sätter stopp för ben och arm. Malin lyckades precis för typ nån vecka sen bli av med kortisonet som hon fått så mycket biverkningar av, det är en hel del. Men eftersom hon blivit sämre när vi började trappa ner på kortisonet så ökar svullnaden i hjärnan igen och vi har därför fått sätta in mer kortison igen. Förra veckan så började hon med åtta tabletter om dagen för att se om det gav nån effekt, men det hände inte mycket och nu denna helgen ska hon ta en högdos och se om det blir bättre. En ny röntgen är också planerad om ca 1-2 veckor. Mamma har också varit i kontakt med en läkare från stockholm som ska vara väldigt bra, ett litet tips från en underbar kvinna som kämpar med samma sjukdom som malin. Så det kan tillochmed bli en liten sväng till stockholm för att träffa denna läkaren.
För övrigt så efter omständigheterna så mår malin ganska bra endå. Hon har haft mycket problem med onda ljumskar (förmodligen för hon suttit i en dålig rullstol som inte varit anpassad efter hennes kropp) och en ond axel(den vänstra, förmodligen för hon inte kan röra den och att det liksom "låser sig" så hon får jätteont).
Det har gjort så ont i en att se henne ha så ont och hon har inte kunnat sova ordentligt på flera veckor. Men nu för drygt en vecka sen så bara poff, all smärta borta och hon sover som en prinsessa och kan vila ut och det är såå himla skönt att hon kan få vila ut för all energi gick till att ha ont och hon var jättetrött hela tiden. Så det är verkligen jätteskönt att det har släppt. Hon är ju fortfarande trött men nån timmes vila om dagen så är hon pigg sen :). Hon skämtar och är så rolig hela tiden, sitter och sjunger trallar för sig själv. Jag kommer på mig själv hela tiden sitta och stirra på henne jättelänge och hon frågar typ vad glor du på hela tiden? haha. Men hon är så söt och duktig, ingen är som våran Malin <3
Malin har nu fått olika assistenter som hjälper oss jättemycket och det är verkligen skönt att få den hjälpen. Klart det är lite ovanligt att främmande människor kommer in i våra liv sådär men det hjälper så mycket och de är så himla goa och gör massa roliga saker med henne. De hjälper henne att damma lite i lägenheten, går och fikar, går på bio, hänger på stan, ja allt för att det ska vara så vanligt som möjligt. Det finns så mycket underbara människor.
Och vi ska inte tala om våra fina vänner, alla ni som kommer och vill träffa malin och verkligen visar att ni finns för henne. Ni är bäst i hela världen <3<3<3<3 vad hade vi gjort utan er?
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, har så mycket tankar inom mig som flyter runt och man går hela tiden och läser upp en bok i huvudet, en självbiografi. Den handlar om vårt liv och det är fortfarande svårt att förstå att "boken" handlar om vårt liv. Nu är vi där vi är och jag/vi kommer göra allt i vår makt och kämpa hela vägen in i mål. Så är det bara.
Blir väldigt känslig när jag lyssnar på musik nu för tiden och vill gärna stänga av när det blir för känsligt, det är liksom för jobbigt att höra på nått sätt. En låt som får mig att tappa kontrollen över mina känslor är denna vackra visa som sjungs av Sarah Dawn Finer - Kärleksvisan. Den är så fin och jag och Malin har alltid burit upp den andra om den varit ledsen eller mått dåligt. När jag är ledsen så tröstar hon och är stark och när hon är ledsen så gör hon mig starkare. Vi funkar så, vi drar upp varandra från de djupa dalarna, vi är ett och kommer alltid vara det<3Vet inte hur man laddar upp sången men här är texten iallafall.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt. Ser du den
framtid som vi, vi kommer få.
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag
för du betyder allting för mig.
Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder ALLTING för mig <3
---
Malin hälsar till er alla och tackar för alla varma hälsningar hon får, det betyder så mycket <3
MALIN CAMMERÖ <3 HERO<3
Vi hörs om ett tag igen. kram på er sålänge <3
Hela tiden se framåt och "live one day at the time and make it a masterpiece" <3
Permission..... :)
5år med min älskade Daniel<3
mind over body..
Hej alla fina. Tänkte skriva lite här eftersom Malin har fullt upp på Orup.
Nu är den en vecka sedan vi kom hem från vår härliga resa. Idag är jag ledig och sitter bara hemma och gör inprinsip ingenting, och måste säga att göra ingenting är ganska skönt faktiskt.
De senaste dagarna har varit några av de lyckligaste på länge. Det började lite skakigt när vi fick besked på att Malins läkare skulle ringa i torsdags för att berätta om röntgen bilderna. Under samma dag var Malin och mamma på orup och för att träffa alla som ska ta hand om henne och det var många kontroller och möten under hela dagen. Samtidigt så jobbade jag och så fort jag fick en liten stund över så tokrinde jag till mamma hela tiden, eller skickade sms. "har du hört nått?", "har han ringt än?".
Så jag lyckades störa ett antal gånger. Inget samtal på hela dagen och tankarna och nervositeten flödade runt i kroppen som ett fiskstim. Jaha vad betyder detta? varför ringde han aldrig?. Den dagen var jag endå ganska lugn på något sett. Det var värre dagen efter för då var man nästan bombsäker på att han skulle ringa, inget samtal den dagen heller.
Man slappnade av lite grann igen och tänkte att okej då blir det inte förrän måndag då.
Eftersom Malin hade börjat få lite stickningar i foten och i handen blev man ju livrädd och fasade lite inför samtalet vi skulle få. Men nu var det helg och Malin var hemma så man suddade bort tankarna lite.
Lördag, var jag på jobbet då jag står och har en kund räcker min kollega Karin telefonen till mig och säger att det är till mig och på något sett kände jag på mig att det var mamma. När hon berättar förstod jag inte riktigt, jag kunde inte riktigt ta in det till en början.
Mattias (malins läkare) hade ringt till mamma för att ge "den glädjande nyheten" som han sa. Malins samtliga tumörer har börjat dra sig tillbaka och de tycker verkligen inte om behandligen hon får. Och det är väldigt ovanligt att de drar sig tillbaka efter så kort tid och bara efter första behandlingen. Stickningarna var ett positivt tecken på att blodcirkulationen är på gång igen i arm och ben så det skulle vi absolut inte oroa oss över.
Vi har alla väntat så länge, och speciellt Malin på att få något tillbaka för att vi kämpar och nu ÄNTLIGEN har vi fått något tillbaka som bevis och det känns underbart. Det går inte att beskriva. Innerst inne så visste vi på nått sett, speciellt Malin, hon har ju känt det länge nu, något hade hänt. Hon visste på något sett och jag är så glad att hon lyssnar till sitt inre och tror på sig själv. Jag tror på att hennes inställning och tankekraft har en stor inverkan på allt och hon har den starkaste viljan på jorden. Ingen är så bra som våran Malin <3
Igår blev det lite jobb sen åkte jag, Linn och Madde iväg till Höör för ett litet besök på Orup hos Malin. Linn har varit på Orup innan och hon visste vart Malins rum låg så vi gick dit först, ingen Malin där utan bara en sköterska som letade efter henne. Hon hade redan åkt iväg till den fina tempererade bassängen några våningar ner så vi hängde på sköterskan och efter ett antal trappor sitter där en solstråle i sin fina nya bikini och handuk om sig och ler som solen själv när hon ser oss. Det var dags för lite sjukgymnastik med sjukgymnasten Pia. Vi frågade om vi fick titta på och det gick bara bra. Malin var inte ensam i bassängen utan en rad av olika människor var där också, olika männiksor, olika åldrar, olika erfarenheter, olika upplevelser, men alla var där av samma anledning. Och det var fint att se dem, även om många av dem inte kände varandra så var deras gemenskap så stark och man såg på dem att de var trygga och att de inte kände sig ensamma om vad de varit med om.
Jag är så himla glad att Malin har fått komma dit och kan få ta del av den gemenskapen som finns där, att man inte är ensam om saker man varit med om. För det är nog väldigt vanligt att man känner sig ensam när något sånt här händer en. Hon kämpade på riktigt bra i bassängen trots att hon hade det tufft. Jag kände lite att jag var ivägen på något sett, att nu är det Malin som ska göra detta, och även om hon bor där själv utan sin familj så är vi ju där hela tiden för henne ändå, för jag vet att hon behöver den här tiden själv. I månader har vi hängt över henne och gjort allt för henne och det kommer naturligt eftersom vi älskar Malin så mycket. Men nu kände jag bara att, nu är det Malin och ingen annan. Ingen som pratar för henne, ingen annan som bestämmer, bara bara Malin. Och det kommer att hjälpa henne, att börja lita på sin kropp igen och att tro på sig själv ännu mer. Det blir tufft i början och när man kommer till ett sånt här ställe så kan allt bli lite mer verklighet också, för att det händer saker. Men i slutändan gör det ännu bara ännu mer stark och vi finns vid hennes sida hela tiden.
Dumbo kunde alltid flyga, han behövde bara en magisk fjäder att hålla i och Malin, jag vet att du håller i den magiska fjädern och att du flyger och kommer att flyga hela vägen in i mål. Att visa känslor, få vara ledsen arg och frustrerad, det får man och man ska bara släppa ut allt för det kommer att hjälpa en att bli starkare. Har man bestämt sig så har man och jag vet, JAG VET, VI VET. Att inget kan stoppa MALIN CAMMERÖ<3
<3<3<3<3
Egypten 2011 <3
Anette
Idag har jag varit på världens finaste begravning, min kära vän Anette. Allt var verkligen jättevackert och fint. Självklart var det jobbigt men försökte tänka positivt hela tiden och tänka att hon mår bra nu och har inte ont längre. I slutet så spelade dem Celine Dions låt I´m alive på högsta volym, och så såg jag Anette framför mig stå och dansa i gången med ett stort leende på läpparna och hon var så lycklig.
Var väldigt nervös innan och rädd att jag skulle bryta ihop helt då jag aldrig varit på någon begravning innan. Men allt var så himla fint och vackert och jag vet att Anette ville att alla skulle vara glada, så det kändes mycket bättre än jag trodde. Det betydde så mycket att få gå fram själv och lägga blommor vid det fina kortet. Alla blommor var såå himla fina. Tack till Anettes fina fina familj för den vackra och fina begravningen. Anette strålar genom er och hon finns föralltid i era och våra hjärtan. Jag ska kämpa för Anette och för mig själv. Ni var så fina allihopa <3
Sov gott älskade ängel <3
-
Förövrigt så mår jag bara bra, är ganska frustrerad över benen men jag kämpar på. Bettan var med mig idag så det gick bra :) de hade ramp och allt så det var inga problem. Nu sitter jag hemma hos Sofie och har precis ätit lördagsgottis och tagit ett varmt fotbad med vibbration :) blodcirkulationen är väl inte på topp när man inte kan gå så bra så är ganska kall om fötterna så detta var superskönt.
Magen och kinderna börjar sakta med säkert gå tillbaka nu när jag trappar ner kortisonet. Längtar efter rehabiliteringen efter Egypten, har svårt att träna här hemma, så jag behöver nog lite proffshjälp :)
-
Nu är det bara 3 dagar kvar sen bär det av till värmen. Längtar som tusan rent, just nu är 23 grader i skuggan där nere på dagarna så det är lagom :)
Imorgon händer det inte så mycket. Blir mest slappedag och packa lite. Sen på måndag blir det Lund.
Hittade lite bilder på Sofies dator :)
Jag och Daniel på Erik hassle koncert förra året <3
Student 09 bästa dagen <3
En styck onykter student 09 :P
<3<3
-
Nu sitter vi och kollar på fångarna på fortet, Linn kanske kommer en runda sen när hon kommit hem från tyskland :)
Ska ta med min nya fina kamera och fota massor så ni får se så fint där är :) så räkna med bildbomb sen :)
Ha en fortsatt trevlig helg allesammans så hörs vi. Ni är underbara <3